2012-01-27

Angelologi

Så var Angelologi - Änglarnas tecken av Danielle Trussoni utläst. Och tankarna är många om denna bok, många och frustrerande i vissa fall.

Evangeline är nunna. Bara det känns som en ovanlig karaktär för min del, tror inte jag har läst något om nunnor förut.
Verlain är konsthistoriker som har specialiserat sig på Abigale Rockefeller och hennes konstsamlingar. Han har fått ett uppdrag av Percival Grigori som leder honom till Sankta Rosa. Ett kloster i staten New York. Ett kloster där Evangeline finns.
När Evangeline och Verlain träffas startar det en kedja av mystiska händelser där änglar står och knackar på porten. Inte snälla änglar som i sagorna - utan ondskefulla nefilim (en blandning av människa och ängel). Jakten går efter en lyra som en gång sägs ha tillhört ärkeängeln Gabriell. Denna lyra vill båda sidor ha tag på - människorna som krigar mot nefilim.

Boken har ett lätt språk och går snabbt och läsa. Vissa stunder är jag riktigt ordentligt fängslad och det är bra. Men sen kommer det scen där det på något sätt bara känns platt. Det är inget nytt läggs fram utan jag har läst det förrut, bara att karaktärena har varit annorlunda där människor istället för änglar har varit the bad guys. Och jag får aldrig något riktigt grepp om karaktärerna. Evangeline får jag ingen bild av i huvud taget och hon känns mesig. Verlain kändes lite mera spännande. Det fanns lite tanke bakom honom men ändå är han motsägelsefull.

Språket är som jag skrev tidigare relativt lätt och  ibland är det väldigt korta kapitel vilket jag inte har något emot. Sen mitt i kommer det ett kapitel som är närmare hundra sidor långt. Varför? Varför gör man så? Väldigt frustrerande.

Boken är nästan 500 sidor lång. Någorlunda spännande blir det först de sista 150 sidorna. Trots det gillar jag början bäst. Slutet känns lite ihoptvingat. Själva upplösningen var aldrig direkt svår eller tillkrånglad utan ett nu-måste-jag-göra-ett-slut slut.

Detta blev ingen positiv recension vilket är synd för jag ville verkligen gilla den här boken. Och det som är det dumma är att hade jag skrivit recensionen igår - innan jag påbörjade de sista 150 sidorna så hade det förmodligen låtit helt annorlunda och jag hade varit mycket mer positiv. Ett klassiskt exempel på hur ett slut kan fördärva en hel bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar